Graviditeten

16 mars-  2 juni 2008

Under slutet av mars månad 2008 fick jag Sofia reda på att det växte en liten krabat inuti mig. Lyckan var en lycka som jag aldrig kännt förut, det var en speciell känsla. Men inte bara lycka kände jag utan ochså oro och förvåning. Detta var nämligen inte en planerad graviditet.
Men jag har turen, eftersom jag har väldens bästa sambo Anders som stöttade mig, sen även så var min bästa kompis Elin gravid då ochså, så vi delade många funderingar och frågor med varandra.

När jag berättade för Anders så blev han självklart chockad men även väldigt glad! Det känndes så skönt och vi ställde in oss på att bli föräldrar i december (planerat datum var den 5 december). Vi längtade och funderade kring hur det skulle bli.

Tiden som gravid var en blandning mellan härligt och fruktansvärt, eftersom jag stora delar var illamående, tappade matlusten och blev otroligt trött!

Min mamma visste väldigt tidigt om vad som stod på eftersom hon sa en dag till mig (då det inte hade gått mer än 10 veckor) - Sofia, va sliten och ful du är i håret är du gravid?
Vad svarar man på den frågan när man har lovat sig själv att inte berätta förens det känns säkert att göra det? Skulle jag kunna ljuga för min mamma?
Nej det gick inte... så jag berättade och hon blev överlycklig och skrattade och sa att det skulle bli barnbarn nummer 9 : )

När vi berättade för resterade släkt så möttes vi av en chock, Jag och Anders hade vid tidpunkten varit tillsammans i ca 10 månader. Så våra nära och kära tyckte väl att det gick lite för fort (vilket jag kan hålla med om).
Under tiden som gravid (när personer i min omgivning hade fått reda på det) så märkte jag att jag fick en massa "extra-kompisar", personer som jag inte har hört något av förut!
Det känndes väldigt falskt och jag tyckte det var otroligt fult, som om folk vela vara polare bara för att en bebis skulle finnas i bilden senare.

Men som de flesta vet så blev det inte så.

När jag och Anders var på bröllop i Gävle så hände det som inte fick hända, jag fick en blödning och vi blev livrädda... Vi ringde till sjukupplysningen och dom trode det inte var något fel men dom tyckte även att vi skulle åka in till lasarettet så dom fick kolla, för att vi skulle bli lugna, vilket vi gjorde!

På lasarettet fick vi sitta och vänta i kanske 1h innan jag fick gå med en sköterska mot ett undersökningsrum, när hon öppnade dörren till rummet så såg vi båda en massa blod över nästan hela gyn-stolen och på glovet under. Jag kände hur hela magen vände sig och jag började må illa. Sköterska tog ut mig ur rummet och bad om ursäkt och sa att jag fick vänta i korridoren medans hon gick in och städade.
Senare fick jag gå in och doktorn kom. Doktorn var en äldre herre med utlänsk brytning och han hade en stor kroppsbyggnad och var slarvigt rakad i ansiktet. Hans första ord till mig var:

-Va snygg du är lilla gumman, nu ska vi kolla vad som har hänt?

Jag fick först genomgår en vanlig gyn-undersökning och han berättade att allt såg helt normalt ut och att jag oroade mig i onödan, men han vela visa mig genom ett ultraljud att allt var som det skulle med bebisen.

När han slår på skärmen så syns det bara en mörk klump... och han säjer ingenting...
Jag börjar gråta.. jag vet och ser att det inte är som det ska eftersom jag någon vecka tidigare varit in på ultraljud och då såg jag dom små konturerna och ett slående hjärta...

Han stänger fort av skärmen och säjer....

-DEN ÄR DÖD!!!!

sen säjer han...

-Gå nu lilla gumman och festa loss riktigt på bröllopet, du kan ju tänka såhär, nu får du ju iallafall drick ikväll, bra va?

Vi åkte hem till Falun samma dag, båda helt tysta under hela bilresan... gråtande...

På måndagen efter så tog jag kontakt med MVC och dom skickade upp mig till lasarettet direkt. Världens underbaraste Elin var med mig när jag genomgick lite olika "behandlingar" som skulle skynda på missfallet. På eftermiddan kom Anders och var med mig.
Under kvällen bestämde min läkare att jag skulle få göra en abort efter "behandlingen" inte fungerade.
Så på natten den dagen så åkte jag in när dom hade en lucka och gjorde en abort.

Min läkare rådde mig till att stanna över natten, men jag vela så gärna ligga i Anders famn (där jag känner mig trygg), så 1h efter operationen så hämtade Anders mig direkt från uppvaket.

Nu 1 år efter så tänker jag fortfarande på "våran krabat", men något som har hjälpt mig mycket i min "sorg" är att Elin har låtit mig varit så delaktig i hennes graviditet.

Tack Anders för att du alltid stöttar mig, Vi klarar allt, Jag älskar dig!

Tack Elin för att du är den bästa vännen, Jag Älskar dig!

/Sofia Angel